bamsetomas

Kyrkinvigningen som är ett mirakel

För några månader sedan skulle jag träffa pastorn Lasse Levén i Furuhöjdskyrkan i Alunda, som ligger mellan Uppsala och Östhammar.
Jag anlände till en vacker kyrka, som arkitektoniskt strävade mot skyn. Men när jag parkerade märkte jag att flera tallar och granar intill höll på att fällas.
”Ska det bli större parkeringsplats”, undrade jag, när vi möttes i kyrkporten.
”Nej, vi ska bygga en ny kyrka härintill och den här gamla kyrkan (modernt byggd 1981) ska bli foajé, kyrktorg och kapprum”, berättade pastorn.
”Men det handlar ju om en liten ekumenisk församling på landet”, svarade jag, men pastorn berättade i stället om visionen han fick för fem år sedan.

Förra lördagen stod han där, mitt i den stora kören i alla åldrar, mitt i församlingen, och mitt i en fullsatt ny kyrka och citerade Barack Obamas: ”Yes we can”. Men Levén ville formulera segertalet på ett annat sätt: ”Yes, Lord, You can!”
Sedan talade han om visionen, om arbetet, om glädjen, om vad Gud förverkligat i hans bygd genom människor som ”Herren gett mod och resurser att förverkliga detta”.
Där sitter jag och nyper mig i armen. Jag är ju mitt i en bit kyrkohistoria. Och jag som just läst om alla kyrkor på Upplandsslätten som måste stängas. Kyrkan har inte råd och folk kommer inte. Här inviger de ett projekt för 15 miljoner kronor där nästan allt är betalt. Det går egentligen inte. Det handlar om 240 medlemmar som bygger kyrka, kallar det Rum för liv, och öppnar upp för hela bygden. Det är ett mirakel. Det var kollekten i helgen på 200 000 kronor också.
Lasse Levén förklarade allt så här i invigningstalet.
”Därför inviger vi denna helg detta hus med stor glädje. Vår önskan är att här ska sjuda av det goda livet. Gudstjänster, förbön, lovsång till Herren, den ska ljuda så det hörs ända in i himmelen! Men här ska konserter, föredrag, teater, drama, ja, den goda kulturen frodas, den som ger oss glädje och framtidstro. Här ska människor som är tyngda av sorg, ledsna och bedrövade finna en plats att sörja men också få nytt mod att leva vidare, se och hoppas!
Här ska kärleken mellan oss människor, hjälpsamhet och uppmuntran leva, detta vill Gud...”

Visionen hade nu blivit både praktisk och fysisk. Visst kan man tala om ”Kristendomens återkomst”.
Pastorn, själv med 30 år i församlingen, pekar inte mot numerär församlingstillväxt. Han talar om ”inre växt” att växa i kvalitet, att växa in i sin uppgift, att ha en plats i samhället Alunda och faktiskt mycket längre ut. Jag förstår vad han menar när han berättar om förskolan, om idrottsföreningen, sporthallen, om äldreträffarna, om seniorboendet, om Alphagrupperna. Men jag blir ändå mer övertygad om att församlingen växer när missionsbefallningen blivit praktisk handling i vänförsamlingar som man grundat eller hjälper i Indien,  Estland, Moldavien och Rumänien.
Jag sitter där i kyrkbänken, hör kompgruppen slå hårt på trummorna, ser kören stråla och dramaturgiskt vifta med färggranna sjalar. Glädjen har redan flyttat in i den nya kyrkan. Jag bevittnar ett pågående mirakel och ser en vision i praktiken.

Siewert Öholm